...
Jag trivs jäkligt bra med det mesta i livet just nu. Har mina fantastiskt underbara barn. Har en underbar Karl. Jag trivs i min lägenhet och jobbet lika så.
Min oro om att han kommer lämna mig börjar väl släppa allt mer.
Ja alltså jag har hela tiden varit sjukligt nervös över att just det ska hända.
Trots att han säger motsatsen.
Just där har jag pyttelite svårt att lita på honom.
Jag menar, han "försvann" ju faktiskt från mig en gång.
Jag jobbar på det. Jag måste!
För att själv inte bli orsaken till att han försvinner för gott.
Eftersom att jag vill spendera mitt liv med honom så är det de sista jag vill, att han ska försvinna.
Han är den bästa.
Ungarna mår hyfsat bra.
Wilma håller på att pigga på sig nu, hon har halsfluss och går på penicillin, så denna vecka har jag fått vabba.
Liam har en del problem med sin astma nu när det är kallt ute. Så han hostar och har sig. Natten till idag va halv jobbigt för lilleman, fick ta upp honom och ge han lite medicin så han kunde sova lite bättre.
Hoppas snart att allt skit som håller tag i barnen släpper greppet snart. Jag vill ha friska glada och pigga barn.
Det är några problem som oroar mig lite just nu. Men det vågar jag inte ens ta upp med dom som står mig närmast. Vet inte riktigt vad jag ska göra. Men måste snart ta tag i det innan jag bokstavligen går under.
Värsta är ju att det är jag själv som orsakat det. Så jag har bara mig själv att skylla.
